FELICIAOCHNATHALIE

2014-10-11 @ 13:00:00
AUSSIE ASIA TOUR
Vilka är vi som sitter och knappar bakom datorn? Här kommer en kort (ok ganska lång) presentation!
 
Vi heter Felicia Mellquist och Nathalie Sjösvärd och är födda på hösten -94. Vi föddes på olika orter men våra familjer har känt varandra sedan för alltid. Det är faktiskt Nathalies pappa Niclas och Felicias morbror Per vi har att tacka för vår vänskap. Under musikens guldår stod de bakom ett DJ-bås tillsammans och när Per sedan under olycksamma omständigheter gick bort började Niclas hänga med Felicias mamma och pappa. Några år (och fyra bebisar) senare var både familjen Mellquist och familjen Sjösvärd tillbaka i Karlskrona med två småtjejer på fyra år som snabbt fann varandra, och på den vägen är det. 

 
Vi har alltid varit bästisar, förutom under ett par år då Nathalie hade lite "diviga tendenser" och ett år då Felicia provade på en "kommunal bråkmakarskola". Vi har helt enkelt alltid följt varandra och hängt med varandra, man skulle kanske kunna säga att vi sitter ihop i höften. Bland våra vänner är vi liksom feliciaochnathalie. 
 
Vi har gått samma linje på gymnasiet, Samhällskunskap med inriktning Global Hållbarhet (Felicia gick året under Nathalie pga USA-utsvävningen). Nathalie älskar att dansa, resa, sjunga och är bara jävligt estetisk och duktig (Felicias anm.). Felicia tycker om att skriva, resa, se på film och läsa och är ganska dålig på att både dansa och sjunga. Vi kompletterar helt enkelt varandra bra. Nathalie är den som har massa försäkringar och vaccinationer och Felicia är mer den som glömmer att boka biljetter. Kompletterar varandra bra som sagt. 



Vi bråkar sällan men tjabbar ofta
, och är slående överrens om att vi kommer vara osams under den här resan mer än en gång. Vi har varit i luven på varandra fler gånger än jag kan räkna, men alltid hittat tillbaka till varandra. Det är det som känns så himla bra med att vi ska åka med just varandra, att vi vet att även om vi bråkar är vi ändå vänner. Vi känner varandra bättre än vi känner oss själva, vi har varit med på varandras ups and downs och vi har stenkoll på vad som funkar och inte funkar. Till exempel har vi regler för vad vi gör om vi börjar bråka, hur vi hanterar att pengarna tar slut, vad vi gör om vi inte får jobb och vem som roddar i vad. 

Vi är bästa bästisar helt enkelt, och vi vet var vi har varandra, därför har ingen av oss ens minsta oro för den här resan, för vi vet att vi i alla fall har varandra och att vi löser det mesta tillsammans. Låter så sjuuuukt klyshigt med klyshor är ju klyshor av en anledning, så det får vara så. 

 
Om ni trots detta inlägg har fler frågor, eller vill komma i kontakt med oss, kan ni antingen lämna en kommentar eller maila på feliciamellquist@gmail.com eller nathalie.sjosvard@gmail.com.

Puss!
Felicia och Nathalie
 

ATT FÖRBEREDA 7 MÅNADER PÅ RESANDE FOT

2014-10-10 @ 13:00:00
AUSSIE ASIA TOUR
Felicia:
Jag har ju lovat att berätta lite mer om hur vi har förberett oss inför detta stora roliga vi har framför oss, och jag vill ju inte vara den som inte håller mina löften (obs: här får man ej tänka på alla inlägg jag lovat skriva om USA som aldrig blev av!) och här kommer det utlovade inlägget. Jag kan ju rimligtvis inte berätta om hur bra planeringen funkade, med tanke på att jag sitter i min soffa i Sverige, återkommer om det.
 
Vi började planera den här resan på allvar någongång runt årsskiftet -13/-14 för drygt ett halvår sedan alltså. Nathalie hade precis påbörjat sitt första sabbatsår och jag hade gått halva trean på gymnasiet. Nathalie planerade tillsammans med våra två bästa vänner en månadslång vistelse i Austalien (ska be henne skriva om den!)  och jag var ju såklart superavis. Hon hade fram tills dess varit dödssäker på att hon skulle börja plugga efter ett års "ledighet" (från skolan i alla fall) men när jag sa att jag på allvar ville göra slag i saken och faktiskt åka iväg läääänge så var hon inte sen att hoppa på den bollen. 

Vi hade ett par månader då vi drööööömde oss bort, planerade lite till ingenting och i efterhand har vi erkänt för varandra att jag trodde hon skulle börja plugga och hon trodde jag skulle vilja ta ett tekniskt basår först, men så blev det (tack gode gud) inte. Det var väl någon gång i april vi började planera på allvar, när Nathalie kommit hem från Australien. Vår plan vara att åka i slutet på juli, men eftersom vi är fruktansvärt dåliga på att just planera blev det inte så. Nathalie sa att hon ville vara hemma på sin 20-årsdag och jag ska efter många om och men okej och så var det spikat att vi skulle iväg innan oktober var slut, och så blir det ju. 
 
Hur gör man då för att strukturera en 7 månader lång backpackerresa? Vi bestämde oss för att göra en ram med platser, datum och kostnader. Det började med en anteckning i mobilen och är nu en fint organiserad word-tabell som ser ut så här:
 
Här har vi kategoriserat kostnader i resor, boende, mat och övriga kostnader. Under kategorin "resor" finns också ramarna för var vi kommer befinna oss under vilka datum, vad flyg-/tåg-/bussresor kommer kosta mellan destinationerna och tanken är att fylla i vad de sen faktiskt kostade. Vi har ju köpt en biljett (Köpenhamn-Cairns) och har fyllt i de kostnaderna så här:
 
På sätt kan vi hela tiden se hur vi förhåller oss till vår budget och vår plan. Kan verka tråkigt, men jag är en väldigt listig person och gillar att ha stenkoll på vad som händer och speciellt ha stenkoll på pengar. Det känns superviktigt. Tanken är inte heller att helt hålla oss till vår plan, utan mer att ha något att utgå från. 
 
Vi har också tänkt att vi ska hålla oss runt 320kr om dagen inklusive boende, mat och fickpengar. Om du själv planerar en resa verkar det som ett rimligt och bra mått att hålla sig till när man ska sprara pengar. Utöver det tilkommer resorna, som i vårt fall är många och långa. 
 
Detta är alltså grunden i vår planering och vad jag hakar upp den här resan på just nu. Utöver reseplanen jag visat er har förberedelserna bestått av att: vacciera oss (dyrt!), skaffa visum till de länder där det behövs (Austalien i vårt fall - också dyrt!), skaffa försäkring (dyrt!), skaffa ryggsäck och övriga småsaker, hyra ut lägenheten (Felicia), prata med alla människor vi känner om tips och råd (så kul att höra andras berättelser!) och att resercha resmål och ställen vi vill se och uppleva. Packlista har skrivits, CV'n har översatts och skrivits ut lägenheten är på väg ner i kartonger och vi börjar bli mentalt förberedda. Häromdagen bokade vi våra första 7 nätter i Cairns, så nu är det bara att räkna dagarna. 17 kvar!
 
Hoppas ni följer med! 
Felicia
 
 

ATT FÖRLORA SIN PAPPA

2014-10-09 @ 11:52:36
EVERYDAY
Felicia:
Hej allihopa! Här om dagen fick jag ett mail om det här blogginlägget, som jag skrev för snart fyra år sedan. Det känns helt osannolikt att den texten fortfarande kom ihågs. Jag skrev den i förbifarten med en klump i magen. Vad säger man egentligen? Idag vågar jag nog påstå att jag har både mer insikt och distans till det hände mig och min familj, men jag älskar fortfarande den där texten. Jag tror att det är den bästa jag någosin skrivit, för precis sådär som jag kände då känner jag fortfarande. 

För en månad sen var det sex år sedan min pappa gick bort. Jag har sällan skrivit om min pappa på facebook, eller andra sociala medier (inte allt för ofta här heller), men då gjorde jag det. Jag tänkte publicera samma text här, både för att den ska finnas kvar och inte försvinna i mitt facebook-flöde men också för att det ibland känns bra att kasta ut tankar i cyberrymden och inte veta vem som läser. 
 
Puss ♥

 


Skriven 2014-09-12
Idag är det sex år sedan min pappa gick bort, och för ett par dagar sedan var det International Suicide Prevention Day. I ljuset av detta vill jag bara lätta mitt hjärta. Var sjätte timme tar någon livet av sig - bara i Sverige. Det är en av de vanligaste dödsorsakerna. Speciellt nu pratas det så mycket om vad vi vill med vårt Sverige, men idag vill jag mest bara att ingen ska behöva känna behovet av att ta sitt liv, och att ingen ska behöva stå bredvid och se någon försvinna så som jag, min familj och våra nära fick göra, för det sög verkligen, och gör fortfarande. Om vi ser någon som inte mår så himla bra, prata, försök förstå och hjälp så gott vi kan. Och om vi hamnar där själva, ska vi komma ihåg att det verkligen, verkligen finns hjälp att få. Vården, allra främst, men om de stänger sina dörrar finns det alltid en hjälporganisation att ringa och prata med, eller gå till, eller vad som helst. Ingen ska behöva dö av fri vilja. Innan du fortsätter med din dag kan du kanske läsa de här myterna om självmord, eller skänka pengar till en organisation som jobbar förebyggande och med efterstöd. Det har jag gjort idag, för min älskade älskade pappa, som för sex år sedan inte orkade mer ♥
 
 

20 DAGAR

2014-10-07 @ 15:57:00
AUSSIE ASIA TOUR
Felicia:
Idag är det 20 dagar tills vi åker!! Är så orimligt pepp på allt kul vi ska få uppleva men också väldigt nervös. Det är onekligen en skräckblandad förtjusning. Det är mycket som redan är fixat men en del är kvar, och varje dag kommer vi på något nytt, och tiden börjar bli knapp. Idag har jag till exempel ropat in ett par (okej tre par) solglasögon på tradera (livsviktigt!) och skaffat Icabanken. Igår tog jag de första doserna av våra sista vaccin och senare i veckan måste jag ta mig till infektionskliniken och ta min sista spruta mot japans hjärnhinneinflamation. Jag tänkte att jag i dagarna också ska sammanfatta ett inlägg om alla förberelser vi gjort innan. Kanske kan hjälpa någon annan resenär där ute. 
 
Kommer ni ihåg när bloggen såg ut så här? 
 
Ett annat projekt är ju denna lilla blogg, min resedagbok på många sätt. Jag och Nathalie (som jag ska åka med - hon är officiell!) har funderat fram och tillbaka med hur vi ska göra för att spara vår resa, och jag tycker ju det är himla kul att blogga och hon hoppade snabbt på det tåget. Då kvarstod frågan, var? Efter om och men bestämde jag att jag ville fortsätta blogga just precis här, samla allt på ett ställe så att säga. Bloggen firade fem år i augusti och det känns kul att kunna kolla tillbaka på min resa till USA och det ska bli kul att ha mina kommande resor på samma ställe. Nathalie bestämde sig för att hon hellre bloggar tillsammans med mig här, snarare än att skaffa en egen blogg - jippie! säger jag!
 
Världens bästa oss ♥
 
Jag ska verkigen sträva efter att denna bloggen ska vara välskriven, rolig, innehållsrik och organiserad. Det där med välskriven och rolig får jag väl ta tag i under resans gång, men organisationen tänkte jag börja med. Göra om, fixa, göra denna lilla webplats till vår, för här kommer vi hänga mycket! Det blir nog dagens projekt.
 
Det är också kul att se att några av er är inne och tittar varje dag igen! Välkomna tillbaka ♥ Och hej till farmor, min allra trognaste läsare 
 
Puss och kram, Felicia

NU BÖRJAR VI IGEN!

2014-08-19 @ 18:28:05
AUSSIE ASIA TOUR
Hej alla fina! 
Eller ja, alla och alla, vet inte ens om det finns en liten stackare kvar sedan min stora bloggtid? Har full förståelse för det, efter jag sedan 2011 har lyckats klämma ur mig typ fem blogginlägg. Men det ska det bli ändring på nu! För vet ni vad? Sent inatt fick jag visum, inte till USA. Landet som inatt godkände mig går ofta under kodnamnet "Down under" och om man skulle sticka en nål genom en jordglob från Sverige skulle man hamna nästan exakt där, nämligen i Austalien. 
 
Det råkar nämligen vara så, att jag och en hemlig person åker till Austalien om ungefär tio veckor. Vi har inte riktigt hunnit med att boka biljetter, men det kommer ske inom ett par dagar. Vi ska vara där i tre månader om allt går som vi vill, och de nästkommande fyra efter det kommer vi spendera på andra härliga, coola platser i Sydostasien. 
 
Behöver jag ens berätta om exakt hur exalterad jag är över detta? Nej, jag trodde inte det. Ni känner ju mig. Planen är att denna blogg ska bli min plattform igen, och jag hoppas att ni som är kvar är redo att hänga med på ett nytt äventyr, ni förgyllde ju mitt förra så bra! Vi ses!
 
Från en annan sida av jorden. Karibien, 2010.
 

OM ATT VARA TJEJ OCH SÅNT

2013-08-11 @ 21:58:00
EVERYDAY

Jag har skrivit en krönika, för att jag var tvungen, men det var ändå kul. Detta är alltså en svenskauppgift som jag skrev på ungefär två och en halv minut efter att ha tänkt i cirka tusen miljoner år. Kriterierna var att den skulle kunna publiceras i vår lokaltidning, så den skulle handla om något aktuellt och vara relativt vårdad.

 

 

JAG VILL FAKTISKT VARA MER ÄN TJEJ

”Är det en flicka eller en pojke?” frågade hela världen när lilla barnet Mellquist föddes på en regnig lördagsmorgon på senhösten 1994. Mor och far till lilla barnet kollade mellan benen och sa lyckligt att de fått en liten flicka. Det första lilla f:et hade knappt smugit sig över moderns läppar innan världen krympte för den nya lilla flickan. Plötsligt försvann halva världen, plötsligt försvann möjligheterna och upplevelserna som bara avsedda för de som är av manligt kön. Livets stig, som hade varit så bred och spännande, blev plötsligt hälften så stor och hälften så spännande. Det var ju just så, att stora stygga normen hade kommit och virat världen och samhället runt sitt lillfinger flera tusen år tidigare, och därmed tagit lilla flickebarnet Mellquists möjligheter att vara den hon vill vara.

I dagens värld är det himla viktigt att veta om det är en penis eller vagina som gömmer sig innanför brallorna, hur ska alla världens chefer, makthavare och löneförrättare annars veta hur man ska behandla en människa? Det skulle ju vara fruktansvärt svårt och till och med lite galet att skala av oss det där sociala könet vi alla bär på och bara vara människor. Tänk om vi kunde sluta vara en hon om vi har en snippa och en han om vi har en snopp och bara bli en hen? Eller bara strunta i att vara något annat än oss själva?

Vi har ett fysiskt kön. Vi är biologiskt programmerade att ha ett fysiskt kön. Det kan vi inte ändra på. Men det är det där andra som kommer med att ha ett fysiskt kön som kommer i vägen. Vårt sociala kön. Könet som berättar om vi ska tjäna mer, om vi ska stanna hemma med barnen eller om vi ska gilla att pyssla eller leka med bilar. Det är det sociala könet som berättar om vi ska gilla blått eller rosa, om vi ska lära oss att leka med pinnar som svärd och skjuta innebandybollar till de krossar en skalle eller om vi ska lära oss att lägga pärlplattor och måla i ritböcker tills vi är så tysta och lugna att vi knappt hörs.

Alla är ett offer för det sociala könet. Allas värld delas på hälften i samma sekund som världen får veta om man är flicka eller pojke. De säger att flickor är smartare i skolan, men beror det kanske på att vi uppfostras att inte skrika och slåss, utan fostras att vara tysta och lugna? Det är klart flickor har lättare att anpassa sig till skolmiljö när man har den fostran i ryggen! Man säger att pojkar är händigare, men beror det kanske på att hela pojkavdelningen i leksaksaffären är full av borrar, sågar och skruvmejslar i miniformat? Det är klart att man vet hur man borrar en skruv när man tränat sen innan man ens kan komma ihåg det! Det sociala könet följer oss upp i åldern och formar vår person och vårt jag.

Som ofödd finns det två världar att födas in i – världen som pojke och världen som flicka. I båda världar finns det saker som gynnar och hämmar, men båda kommer med klara föreställningar om vem man ska vara och hur man ska vara, och den som inte följer den förbestämda normen, de straffas. Natashja Blomberg som bloggar som Lady Dahmer - den postpartikala femistfittan skriver så här: ”Barn fattar snabbt. Om vi kan träna hundar att hitta bomber, förstå då vilken kapacitet som ligger i människan. Barn lär sig tidigt vilka roller som gäller” [21.03.2012, Natasja Blomberg, www.ladydahmer.se]. Om en pojke inte vill vara en pojke och om en flicka inte vill vara en flicka blir de straffade genom blickar, funderingar, ifrågasättande och mobbning till den dag då de helt enkelt väljer att anpassa sig eller ge upp. Men varför ska det bara finnas två möjligheter?

Tänk om vi hade kunnat födas med ett fysiskt kön och sen fått upptäcka världen själva, tänk om vi hade fått möjligheten att skapa våra egna jag, utan förväntningar och normer att ta hänsyn till. Tänk om vi hade fått 1000 möjligheter i stället för två. Tänk om vi hade kunnat sudda ut den där linjen mellan könen och bara vara? Tänk vilken värld vi hade haft!


 

PS! Jag är absolut ingen kung på genus och feminism och allt sånt där som min krönika handlar om, men jag lär mig, så ha lite tålamod med mig alla superkoola feminister! 

PS2! Hej igen alla fina! Gissa var jag är just nu?


VÅR, VÅR, DET ÄR VÅR!

2012-03-13 @ 13:00:06
EVERYDAY
Imorse cyklade jag till skolan. Jag gör det när våren smyger runt husknutarna och får vitsipporna att spricka upp ur jorden. Det är den tiden nu, när man inte riktigt vet om vi vandrar mot värmen eller bara lever i dom där mellandagarna mellan snöstormar och kyla som biter i kinderna. I alla fall så är det nu som vinterinställningen får inomhusluften att kännas het och kvav. Det är den här tiden som får hjärtat att sjunga fina sånger till solen. 

Jag älskar vår. Jag älskar vår. Jag älskar vår.



CHOCOLATE CHIP COOKIES!

2012-03-06 @ 15:00:00
EVERYDAY
En av de finaste sakerna jag visste när jag var i USA var chocolate chip cookies. Jag köpte två för en dollar nästan varje dag och delade dem med Renee, Katie och Sum! Jag har letet igenom ungefär hela mitt bibliotek efter en bild på yummisarna, men jag har inte tagit en enda. Men! Jag hittade ett recept på nätet som är precis som dom jag åt, så för er som vill äta riktigt amerikanska yummies, here you go!


Okay dokes, du behöver följande:
♥ 1 cup med smör (ca 225 gram)
♥ 1 cup socker (ca 2,5 dl)
♥ 1 cup farinsocker (ca 2,5 dl)
♥ 2 ägg
♥ 2 msk vanlijsocker (mer om man gillar det!)
♥ 3 cups mjöl (ca 7,5 dl)
♥ 1 tsk bakpulver
♥ 2 tsk varmt vatten
♥ En nypa salt
♥ Ca 400 gram chocklad hackad i bitar
♥ (Valnötter om man gillar och tål det, cirka 2 dl är lagom)


Man börjar med att blanda farnsocker, socker och smör till en fluffig massa. Ha tålamod! Det tar ett par minuter.


Blanda i äggen ett och ett. Alltså: I med ett ägg, blanda, i med andra ägget, blanda. 


Blanda ut bakpulvret med varmvatten. Det kommer frissa och fräsa en hel massa, men det är rätt! Det ska vara så!


Blanda i bakpulvet i smeten tillsammand med vanlijscoker och salt. Jag gillar en hel massa vanlij, som ni ser

Nu ska vi hacka chocklad! Jag tog två stora Marabou för att Marabou är min godaste choklad. Man kan ta nästan vad som helst, det blir alltid gott!


Blanda chokladen och mjölet med resten av smeten! Och there you go! Perfekt kaksmet. 


Klicka ut smeten på en plåt. Detta är lite för stora klickar, bara så ni vet! Det blir mycket smet så ett tips är att frysa in en del och spara! Perfekt att bara klicka ut några kakor när man är sugen! 175 grader i cirka 10 minuter!


Good luck! (psst, kakdegen är rätt god innan ugnen också!)

FEM VECKOR

2012-01-08 @ 02:32:34
EVERYDAY
Nu har jag varit hemma från skolan i fem veckor. Jag var sjuk två veckor innan jullovet (berättade jag det?) i superinfluensa följt att maginfluensa. Det var inte de roligaste veckorna i mitt liv. Det följdes av ett tre veckor långt jullov som på alla sätt varit avslappnande och mysigt. Jag har pluggat lite, tränat väldigt mycket (för att vara jag i alla fall!) och haft väldigt slöa dagar - precis som det ska vara. 

Nu är jag i alla fall helt redo att kickstarta igång den nya terminen! Den kommer att bjuda på många fina planerade studunder, bland annat en resa till Malaga med skolans internationella grupp (10 elever), en resa till Frankrike med kyrkan i påsk och andra fina aktiviteter med min superskola. Utöver det ska jag läsa klart min distanskurs i italienska, sjunga med min kör, fixa fina event med den internationella gruppen, övningsköra, snacka ner nior till att börja på min skola. Jag ska plugga järnet och jag ska ha så himla kul! 

PEPP PEPP PEPP! Vårterminen 2012, here we go!


2012

2012-01-01 @ 23:56:09
EVERYDAY
Nu säger vi hej till det nya året! Jag önskar att 2012 blir ditt år, året då du för göra, se och uppleva precis det du vill. Året då du hittar motivation till att nå dina mål och året då dina drömmar kommer närmare eller kanske till och med slår in.

Mitt 2011 var ett spännade år. Jag fick första halvåret med min värdfamilj och andra med min svenska familj. Jag gick igenom mycket omvänd hemlängtan, både till Sverige och USA. Jag träffade och sa hejdå till så många vänner som ligger mig nära hjärtat. Jag tog graduation från ett Amerikanskt high school och jag klarade det! 2011 var året då jag stod på mina egna ben och prövade mina vingar, och insåg att de höll! Att jag är stark nog. Det är en fantastisk känsla.

2011 har också inneburit massa jobbigt, med att komma hem och inse att jag glidit ifrån många av mina nära vänner, att inse att jag har förändras så mycket och alla andra så lite. Att komma hem är något av det svåraste jag gjort, men också det finaste. Att träffa min mamma på Kastrup efter 10 månader är ett oslagbart minne. 

Jag har spenderat en händelserik helg i Paris. Jag har börjar gymnasiet, jag har pluggat Internationell miljö och utveckling i en termin nu. Jag stormtrivs i skolan och är så lycklig att jag är där jag är.

2012 kommer inte bara innebära resor till Spanien, Frankrike och USA. Jag hoppas att det kommer innebära en massa roliga minnen, fina vänner och oförglömliga dagar. Jag hoppas att jag vid denna tiden nästa år inte har en självkänsla som är så nära botten som den är nu. Jag hoppas att jag är närmare mitt mål, mina drömmar. Jag hoppas att 2012 är året då jag släpper min prestationsångest och verkligen lever. 

2012 är mitt år. Och ditt år! Go live it.



ONCE IN A LIFETIME

2011-11-11 @ 11:11:00
EVERYDAY
Mycket av allt vi gör är en på en livstid. Att åka som utbytesstudent är en sån sak. Att säga hejdå till sin pappa för allra sista gången är också en sån sak, och att dansa sig svettig på balen i nian med sina klassisar en sista gång är också en sån sak. 

Just denna minut är också once in a lifetime. Just nu är klockan elva minuter över elva den elfte november 2011. Det betyder att den exakta tidpunkten just nu är 1111111111. Rätt ballt, eller hur?

Såklart är detta ett tidsinställt inlägg, för just i denna minut är jag uppdagen på att psyka ner mina klassisar med snack om att de måste känna minuten, det kommer bara hände dem en gång i livet!


VIT VARM CHOCKLAD?

2011-10-04 @ 21:39:49
EVERYDAY
Underbaraclara är en av de bloggar jag dagligen följer, tycker den är så himla mysig! När hon gjorde vit varm chocklad läskades min mage och jag ville inte vara sämre så jag gav det ett försök:


Vad tyckte vi på min sida av världen då? Inte så bra. Tummen ner. Smakade... Illa? Ingen hit!

HÖST(!)

2011-10-03 @ 19:58:52
EVERYDAY
Idag när jag vandrade hem från bussen möttes jag av kala grenar och fallna svampar. Hösten är här! 



GÅRDAGSKVÄLLENS UPDATE

2011-10-02 @ 11:12:36
EVERYDAY

Det är KALLT att cykla hem i nylonstrumpor klockan två på natten i första-oktober-dimman.


IDAG HAR DET HÄNT SAKER BABES!

2011-09-21 @ 21:15:47
EVERYDAY
Hej fanz! Hur lever livet? Mitt lever bra! Idag har jag än en gång övningskört, svinkul är det ju! Jag älskar den känslan, av att lära sådär fort och konkret, åh, blir lycklig när jag tänker på det! 

Så här lycklig är jag när jag kör! Finaste gluggen (':


Har också tagit tag i mina distansstudier i dag, och oh så proffsigt det låter! Jag läser ITALIENSKA på distans! Vill också läsa språksociologi och retorik, men jag får inte för min mentor!? Vi ska nog snacka ner henne snart. 

Och vill ni veta det bästa? Imorgon får jag norrlandsbesök ♥ Är ju född där uppe i skogarna (UMEÅ) och imorgon kommer de! Min gudmor, hennes man och min bästis Anna!

BABYCAKES, I'M SAYING HELLO.

2011-09-15 @ 10:45:15
EVERYDAY
Hola chicos! Just precis i detta nu sitter jag i skolan och gör ingenting. Min idrottslektion var insälld, så vi fick mini-sovmorgon, och sen kommer jag till skolan och får reda på att min naturkunskap också är inställt. Härligt att vi får reda på det i skolan istället för innan! 

Anyways lovercakes. Den här bloggen är tråkig. Jag vet inte vad jag ska skriva, det viktiga känns för privat för cyberspace och det oviktiga handlar mest om mattetal och italienska (jag påbörjar min kurs i Italienska 1 på måndag!). 

På torsdag kommer i alla fall Anna och då ska vi väl få fart på saker och ting!

PAPPA ♥

2011-09-12 @ 11:33:46
EVERYDAY
Ett otroligt krystat inlägg kommer lastat. Det här får mig att känna mig så oälskad, skyldig och bortvald att jag bara kryper under täcket och deppar idag. Det är så svårt att ta tag i saker idag. Det är min pappas dödsdag. För tre år sedan var jag lyckligt ovetande om vilken resa jag hade framför mig, en resa jag önskat att jag slapp. Men nu är jag här, och nästan alltid klarar jag av att leva med det, ta tag i det, prata om det. Jag försöker prata om det ofta och mycket, det är så fel att det är sådant tabu över självmord. 

Men idag orkar jag inte. Idag kryper jag under täcket med massa TV-serier och jordnötter och kommer tillbaka imorgon.


PAPPA
66.10.10 - 08.09.12

KARAN MADAN PÅ IDOL

2011-09-11 @ 19:46:14
EVERYDAY
Nu är det så att jag har en väldigt bra kompis. Han heter Karan och han är ascool. Han sökte till IDOL, och nu ligger han högst upp på hemsidan på TV4. Han är med ikväll. Och jag tycker att ni ska kolla.



Ligger på muren i stallet och chillar, min...

2011-09-08 @ 16:19:52
EVERYDAY

img_1185 (MMS)

Ligger på muren i stallet och chillar, min häst gick lektionen innan så jag passar på att klämma in ett litet mms-inlägg Var på gymmet efter skolan idag med min kompis Andrea och körde slut! Fattar inte hur mina ben ska palla ett ridpasa!?!? So long, babycakes!


OLD IS GOLD

2011-09-07 @ 21:32:45
EVERYDAY
Well, let the pictues speak!





Mer i ett annat inlägg!

Translation: Some pictures from my early years!

Tidigare inlägg



Hej kompisar! Du har landat hos aicilef! Den här bloggen drivs av två allra bästa kompisar, Felicia och Nathalie! Vi är ute på vårt livs äventyr och ska under de kommande månaderna leva ur en ryggsäck på resande fot, någonstans mellan Oceanien och Asien! Vi är såklart orimligt pepp på detta och ser fram emot att dela vår resa med er! Välkomna till aicilefs!

ps. Tidigare har bloggen drivits av endast Felicia, i arkivet kan ni läsa om hennes utbytesår i USA (2010/2011) och allt däromkring!