FINA, FINA HOWELL SKA BLI MIN FÖR EN SOMMAR OCH SEN SKA JAG LÄMNA TILLBAKA MICHIGAN IGEN.

2012-07-08 @ 21:54:02
EFTER USA
Om sex timmar åker jag tillbaka till USA. Tillbaka till varma kramar och "Hi Sweetie"'s. Tillbaka till Frozen Hot Chocholates på Uptown och tillbaka till biobiljetter som kostar $3.50. Tillbaka till katterna och mitt kalla rum i källaren. Tillbaka till toaletter som spolar på fel håll och tillbaka till gräsmattor som alltid är gröna. Tillbaka till landet och oasfalterade vägar och åsnan och alpackorna på min gata. Tillbaka till engelska, men mest av allt tillbaka till min familj och mina vänner!

Fjärilarna är bofasta i min mage, jag har ju för tusan inte sett min familj på ett helt år, inte sett mitt fina, fina Michigan på ett helt år! Och nu ska jag ta tillbaka det, om än bara för en liten stund, och göra det bästa av mina 28 dagar i mitt drömland. 

Åh, om 24 timmar är jag där! Om ni får följa med, det återstår att se!

DET VAR FANTASTISKT, MEN ALLT HAR SIN BÖRJAN OCH ALLT HAR SITT SLUT.

2012-05-01 @ 00:15:44
EFTER USA
Hej på er finisar! Jag har inte skrivit på väldigt, väldigt länge och jag vägrar vara ledsen för det. Jag har ingen ursäkt, bara en förklaring. När jag var i USA var det spännande att skriva om vad jag åt till middag. Mac and cheese är något speciellt och alldeles magiskt när det är så där nytt som det bara är när man är utbytis eller resenär i ett nytt land. Stuvade makaroner och falukorv kommer aldrig vara så magiskt. 

Allt jag gjorde och kände i USA var så spännande, nytt och glittrande, bara för att det var USA. Det jag skrev betydde något, kanske kunde jag till och med lära er en ny sak eller två, öppna en dörr till en ny kutlur för er med. Om jag fick gliva rakt in genom dörren till den Amerikanska kulturen kanske jag gläntade lite på dörren för er också, gav er en del av den magin jag fick uppleva. 

Men nu är det stuvade makaroner och falukorv som är min vardag. Uppsatser och kedjor som hoppar. Inget magiskt alls. Ungefär det varje sjuttonårig tonårstjej upplever. Och därför skriver jag inte. De jag främst skrev till och för i USA, min familj och mina vänner, de har jag nära mig igen. Och ni fina, fina läsare som följde mig utan att veta ett knysst om vem jag var, TACK! Ni gjorde mitt år och upplevelserna med den här bloggen värt det. När jag skrev om min pappa var ni finast i världen och när jag skrev om Mac and cheese var ni precis lika fina. Ni gjorde en stor del av mitt år. 

Men nu är det slut, och så är denna USA-blogg. Jag stänger inte portarna helt, jag lämnar fortfarande dörren på glänt. Den här bloggen har betytt så mycket för mig, och när jag har för många åsikter som allt vill jag använda den som ett forum, för ni där ute är så fina och stöttande. Dörren är inte stängd, bara nästan. 

Jag har fått jobb på STS. Bara ett pyttejobb, som intervjuledare, och det är jag evigt tacksam för. Jag kommer få återleva mina utbytisminnen varje gång jag möter någon som är så spänd på att åka som jag var i August 2010. Nästa helg ska jag till Göteborg och möta ett helt gäng. 

Jag är så tacksam för allt mitt år utomlands har gett mig.

FOR CASEY, MY BEUTIFUL SISTER.

2011-12-22 @ 01:09:07
EFTER USA
This post I am dedicating to my beutiful host sister Casey. To be honest, this is really my words for her, but as they are about foreign exchage I am sharing this with all of you. Since it is mainly for Casey, I am writing it in englisgh.

So, Case, this is what I want to say. I know where you are at right now. It is one of the most amazing feelings you will ever feel. The waiting beats the year in some ways. Well, what I wanted to say is that you are amazig, and when you are over there in France feeling down I want you to look at this post and remeber that YOU CAN DO IT!

At first, when I came to Michigan, I thought that there is no way you could make it. Then I got to know you. I have never met anyone with your motivaton and dedication. If anyone is made for this it is you. Remeber the feeling your feeling now, the happy bubbly feeling. Keep it in your heart and bring it up when you need it most. 

It will be tough, but mostly it will be great. You will experience things you never thought you'd do. It's not about going to the Caribian or standing in front of the white house. It is about realizing you know have two families, it's about realizing how big the sugar kick is after mixing swiss miss with crushed oreos. Remeber it's not about what you get to do it is about what you get to feel.

When I left people told me not to get to emoionally enovolved and attached. Do the opposite! Opening your heart and sould to brand new people, strangers, is one of the hardest things I experienced, but it's worth it, because now, I have you and all the other Haggertys, and you mean the world to me. Not your money and not your house, your love. That is what means something. So when you get there, open your heart for the people who are ready to care for you. It will leave a lot to miss but what you get in return is grander than that. 

So, that is concluded what I can give to you. I did this. I know the feeling, but I don't know your feeling. I just know how great is feels to have a (half) year that is no one elses and be able to do whatever with it. It's amazing. The feeling of standing on your own two feet is great and nothing is like it. Do what you want to do and don't let anyone ruin this for you. That is all I can tell you. The only advises I have. I love you Case.

Now, go get 'em girl!


DROTTNINGEN AV INFLUENSA

2011-12-11 @ 13:02:14
EFTER USA
Jag har fått influensa. Jättemycket influensa. Inte den där man mest vill kräkas tills magen har vänt ut och in, den andra, som känns som en jättelång förkyning fast man har ont överallt också. Jag har varit hemma sedan i tisdags kväll och det är så tråkigt!

I alla fall, det var inte poängen. Poängen är, jag jag i mitt land av extrem tristess skriver ett inlägg. För att berätta en jäkligt kul nyhet. (Detta är inte alls för att Casey skällde på mig igår och jag är rädd att hon ska tycka jag är en otacksam  bitch om jag inte meddelar er trogna bloggläsare)

JAG HAR FÅTT BILJETTER TILL MICHIGAN! 29 juni bär det av till mitt fina, fina land och min fina familj. Biljetten? Den fick jag i födelsedag av samma fina familj. Jag är så galet lycklig (fast jag är inte säker på om det är min feberfrossa som boostar den känslan) att jag ska få träffa Gwen, Casey, Jake, Marty, Steven, Renee, Drew och alla andra finingar!

June 29th babe!


KUNGLIGA HUFUDSTADEN

2011-12-02 @ 08:36:44
EFTER USA
Jag är så facinerad av den samlade skara människor som klickar sig in här dag efter dag bara för att få se  att jag inte har uppdaterat! Tack! Ni är så fina.

Just nu är mitt liv väldigt spännande, för redan klockan tjugo i fem i morse klev jag upp för att begemig till den kunglisa hufudstaden där jag nu är. Spännande saker är på G, för några av oss som var i NYC tillsammans i början på augusti förra året ska nu träffas igen! Vi har en liten sjävorgansierad återträff här i Stockholm!

Jag tod tidigaste flyget (billiga biljetter ftw!) och sitter nu och väntar på att affärerna ska öppna så jag kan köpa lite presenter till mina fina innan de andra landar. 

C ya later alligators!


ATT SAKNA HEMMA HEMIFRÅN.

2011-11-05 @ 00:17:00
EFTER USA


Jag har suttit och kollat igenom ett gäng gamla bilder och det får det att vrida sig i magen av saknad. På bilden här över är det bara några dagar tills jag skulle lämna Sverige och jag hade hittat den perfekta presenten till min värdfamilj. Jag hade världens bubblor i magen, känslan av att ha äventyret precis framför fötterna var obeskrivligt härlig. Det är lite som att stå på tian i hopptornet, kolla ner, ta ett andetag, blunda och sen bara hoppa. Så. Och så saknar jag min långa lugg och mina smala ben. För att späda på lite liksom.


Jag saknar den första tiden, då allt bara var så jäkla bra! Jag var i ett nytt land och jag hade nya kompisar och vi skulle upptäcka världen! Framför Manhattan Skyline formades drömmar större än den här världen! Vi var dom nya, äventyrslysna foreign exchange students och vi var redo att ta världen med storm! Känslan av att det här är mitt år och jag får göra precis vad jag vill av det. Inga krav. Villkorslöst. 

 


Jag saknar första tiden i Michigan med min familj, när det var sommar i slutet på september och jag upptäckte en ny värld, en värld som var min. Jag saknar känslan av att allt detta är mitt liv och det är bara jag som får det. Jag saknar den enorma lusten av att bara ta dagen och göra den till en fantastisk dag!

 
Men om vi ska prata om vad jag saknar allra mest så är det min familj. Mina vanor. Rutinerna, det dagliga. Att vara så bekväm och faktiskt älska människor så mycket, människor som var främlingar för bara månader sen. Jag saknar Casey, Gwen, Jake, Marty och Steven. Jag saknar min familj och mitt hem. Det fasinerar mig, att jag saknar hemma när jag är hemma. Jag kommer alltid vara kluven. Jag vill så gärna tillbaka till USA, men min tid där är slut. Jag fick mitt år och det var great, nu är det Sverige för hela slanten! Men jag vill ju, vill vill vill.

Nu har jag skrivit världens mest sorgsna inlägg om saker jag saknar, men jag tror att det också berättar om vilket fantastisk år man kan få. Jag tog för mig med råge och jag tror i alla fall att jag gav tillbaka lika mycket. Jag hade det fantastiskt(!) men det lämnar också mycket att sukta efter så här i efterhand. Om du har läst till slutet är jag mäkta fasinerad (eftersom inlägget inte varit så muntert) och därför ska jag avlsuta det i glad ton. 

USA är fantastiskt. Jag hade det världsbäst, och jag tror att min saknad är beviset på att jag fick det jag sökte när jag stod där några dagar innan avresa, på tian i vattentornet. Att jag fick mer än jag förtjänade och lite till.

SAKNAR HEMMA

2011-10-07 @ 11:18:09
EFTER USA
Eftersom jag är en sån där ex-utbytesstudent nu får jag mycket frågor om att komma hem till Sverige igen. Hur är det? Jag vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på det jag känner, och tro mig, det händer sällan. Det är mycket svårare att komma hem än att åka. När jag lämnade Sverige visste jag att jag skulle vara borta i tio månader, jag visste att jag skulle komma hem och allt skulle vara som vanligt. 

Nu har jag lämnat USA och jag kommer aldrig få tillbaka det jag hade. Jag vet inte när jag kommer träffa Gwen, Steven, Casey, Jake och Marty igen. Jag vet inte när jag får träffa Drew eller Renee. Jag vet att jag ska dit i sommar, men hur länge stannar jag då? Fyra, kanske fem veckor? Jag kommer aldrig få tillbaka vardagen i USA på det sättet jag fick tillbaka Sverige. Jag kommer aldrig springa till bussen med en bagel i handen. Och det känns.


SYSKON♥

13 AUGUSTI 2011 - ETT ÅR SENARE

2011-08-13 @ 21:27:23
EFTER USA
Det här inlägget skrev jag precis innan jag satte mig på ett plan över atlanten för exakt ett år sedan. Det är så otroligt vad som har hänt på ett år. Den 13:e augusti vändes hela min värld upp och ner, på det bästa sättet av dom alla. Nu är jag på väg tillbaka, tillbaka till vardagen i Sverige och mitt gamla liv. Börjar skolan igen på onsdag och allt ska bli extra mycket som vanligt. 

Jag har fått världens bästa år och är så otroligt tacksam för alla möjligheter jag blivit given. Det gågna året som slutar idag har varit det mest fantastiska i mitt liv och det finns inte ord nog att beskriva det. Tack för att ni troget har följt och stöttat mig. Tack för att ni har gråtit och skrattar med mig, varit där och brytt er, ställt frågor och peppat. Nu är bäst ♥

EFTER USA

2010-07-21 @ 18:02:22
EFTER USA

Jag vill inte ens tänka på det, men en dag kommer jag att komma hem från USA, och alla USA-relaterade inlägg från tiden efter min resa kommer hamna här!





Hej kompisar! Du har landat hos aicilef! Den här bloggen drivs av två allra bästa kompisar, Felicia och Nathalie! Vi är ute på vårt livs äventyr och ska under de kommande månaderna leva ur en ryggsäck på resande fot, någonstans mellan Oceanien och Asien! Vi är såklart orimligt pepp på detta och ser fram emot att dela vår resa med er! Välkomna till aicilefs!

ps. Tidigare har bloggen drivits av endast Felicia, i arkivet kan ni läsa om hennes utbytesår i USA (2010/2011) och allt däromkring!