ONCE IN A LIFETIME

2011-11-11 @ 11:11:00 EVERYDAY
Mycket av allt vi gör är en på en livstid. Att åka som utbytesstudent är en sån sak. Att säga hejdå till sin pappa för allra sista gången är också en sån sak, och att dansa sig svettig på balen i nian med sina klassisar en sista gång är också en sån sak. 

Just denna minut är också once in a lifetime. Just nu är klockan elva minuter över elva den elfte november 2011. Det betyder att den exakta tidpunkten just nu är 1111111111. Rätt ballt, eller hur?

Såklart är detta ett tidsinställt inlägg, för just i denna minut är jag uppdagen på att psyka ner mina klassisar med snack om att de måste känna minuten, det kommer bara hände dem en gång i livet!


ATT SAKNA HEMMA HEMIFRÅN.

2011-11-05 @ 00:17:00 EFTER USA


Jag har suttit och kollat igenom ett gäng gamla bilder och det får det att vrida sig i magen av saknad. På bilden här över är det bara några dagar tills jag skulle lämna Sverige och jag hade hittat den perfekta presenten till min värdfamilj. Jag hade världens bubblor i magen, känslan av att ha äventyret precis framför fötterna var obeskrivligt härlig. Det är lite som att stå på tian i hopptornet, kolla ner, ta ett andetag, blunda och sen bara hoppa. Så. Och så saknar jag min långa lugg och mina smala ben. För att späda på lite liksom.


Jag saknar den första tiden, då allt bara var så jäkla bra! Jag var i ett nytt land och jag hade nya kompisar och vi skulle upptäcka världen! Framför Manhattan Skyline formades drömmar större än den här världen! Vi var dom nya, äventyrslysna foreign exchange students och vi var redo att ta världen med storm! Känslan av att det här är mitt år och jag får göra precis vad jag vill av det. Inga krav. Villkorslöst. 

 


Jag saknar första tiden i Michigan med min familj, när det var sommar i slutet på september och jag upptäckte en ny värld, en värld som var min. Jag saknar känslan av att allt detta är mitt liv och det är bara jag som får det. Jag saknar den enorma lusten av att bara ta dagen och göra den till en fantastisk dag!

 
Men om vi ska prata om vad jag saknar allra mest så är det min familj. Mina vanor. Rutinerna, det dagliga. Att vara så bekväm och faktiskt älska människor så mycket, människor som var främlingar för bara månader sen. Jag saknar Casey, Gwen, Jake, Marty och Steven. Jag saknar min familj och mitt hem. Det fasinerar mig, att jag saknar hemma när jag är hemma. Jag kommer alltid vara kluven. Jag vill så gärna tillbaka till USA, men min tid där är slut. Jag fick mitt år och det var great, nu är det Sverige för hela slanten! Men jag vill ju, vill vill vill.

Nu har jag skrivit världens mest sorgsna inlägg om saker jag saknar, men jag tror att det också berättar om vilket fantastisk år man kan få. Jag tog för mig med råge och jag tror i alla fall att jag gav tillbaka lika mycket. Jag hade det fantastiskt(!) men det lämnar också mycket att sukta efter så här i efterhand. Om du har läst till slutet är jag mäkta fasinerad (eftersom inlägget inte varit så muntert) och därför ska jag avlsuta det i glad ton. 

USA är fantastiskt. Jag hade det världsbäst, och jag tror att min saknad är beviset på att jag fick det jag sökte när jag stod där några dagar innan avresa, på tian i vattentornet. Att jag fick mer än jag förtjänade och lite till.




Hej kompisar! Du har landat hos aicilef! Den här bloggen drivs av två allra bästa kompisar, Felicia och Nathalie! Vi är ute på vårt livs äventyr och ska under de kommande månaderna leva ur en ryggsäck på resande fot, någonstans mellan Oceanien och Asien! Vi är såklart orimligt pepp på detta och ser fram emot att dela vår resa med er! Välkomna till aicilefs!

ps. Tidigare har bloggen drivits av endast Felicia, i arkivet kan ni läsa om hennes utbytesår i USA (2010/2011) och allt däromkring!